I går.

I går hände det så mycket. Det var så mycket som stod på spel och jag tror att jag har förstått nu. När vi satt vid slottet och tittade på brasan så var det nåt som kom över mig. Jag satt med massa folk som jag tycker om, folk som jag känner. Men den stora frågan var, känner dom mej? Kan dom läsa mig lika bra som jag kan läsa dom?
Jag satt och njöt av att få varfa omringad av folk, av roligt folk av folk som skrattar och pratar. Jag kunde blunda och för några sekunder så stog tiden still. De varade säkert bara någon sekund, men just den sekunden betyde allt.

Nu är äntligen våren här. Dock märks de inte på vädret. Det är tunga moln och solen orkar inte riktigt att ta sig igenom. Jag ser nog att den vill, men den orkar inte.
Hoppas de blir bättre snart... de vore så skönt om våren kom på rikigt.

Vi fick prata ganska så länge i går, vilket jag tror att vi båda behövde. Jag gjorde de i alla fall. Med allt och alla som händer här hemma så känns de skönt att kunna ringa dig som står på avstånd och kanske få ett annat perespektiv. Jag tror du förstår mej mer än vad jag vill att du ska göra. Det känns lite skrämmande.
Får jag vara en del av ditt liv?


Jag vet fortfarande inte riktigt vad jag vill...