Är inte sanningen vacker?

Vet inte riktigt hur denna dag blev heller. Den började inte så värst bra. För lite sömn och för mycket att göra. Och som alltid för mycket som vill komma ut, men som kanske inte riktigt ska det. Mycket som jag vill få sagt, men jag kanske inte är rätt person på rätt plats. Och det kanske inte är jag som ska ta på mej det.

Dagen slutade i alla fall underbart. Och det är det som räknas. Kan lägga mej med ett leende på läpparna och vakna upp till en ny dag.
Hoppas morgondagen blir underbar.

Men samtidigt vet jag inte om jag orkar allt som händer. Jag tycker att de är nog nu. Jag tycker de räcker. Kan inte jag få ha en vecka då allting blir som jag vill?
Tror jag sätter på en mask, då jag skrattar åt allting. Får allting att låta roligt. Det kanske är så jag hanterar smärta. Vill skratta åt de. För då är inte inte riktigt verkligt. Och då vet inte riktigt hur man mår. Och de kan kännas ganska så skönt.
Då är man ensam med sin smärta. Och jag lever kvar i min bubbla.

Men tack för denna eftermiddag. Behövde det.
Massa, hela tiden.
Massa betyder du också.
Aldrig mer som det var i går.
Lova..?

Ni rev och slet i mina strängar.