Faith.

Jag vaknade med ett leende på läpparna. Det var skönt, det var länge sen. Att vakna och sen få en kram, det var underbart.

Vi hittar våra pauser, du och jag och räkorna inne på ica. Det är sånt som gör det.

Det är lite läskigt att vi kan prata om saker som sedan dyker upp vid ett annat tillfälle. Är det för att mentalt förbereda oss?
Vi har alla så lätt att leva i våran egna lilla bubbla. Jag vet att jag själv gör det, och jag tror nog att jag tycker om det. Jag kan stänga av det som jag inte vill höra, tolka allt på mitt sätt och inte bry mig om vad som händer utanför. Eftersom allt sker i min värld. Men är det bra? Är det inte dags att låta någon spräcka min lilla naiva bubbla och låta någon komma riktigt nära. Våga visa sitt inre och blotta sitt hjärta.


I do believe in faith