Klassiker.

Sitter och lyssnar på sådana där klassiker. Sånger och texter som liksom aldrig går ur tiden. En kväll när vi hade kräftkväll i Kina så satt vi och sjöng på dessa gamla schlager låter som om morgondagen inte fanns. Den känslan kommer nu tillbaka när jag sätter på skivan igen. Den skiva som jag fick av mannen som var alldeles för snäll mot mig, som satt lite för nära och sjöng lite för högt. Men de är en kväll som alltid kommer att finnas med mig och jag kommer alltid att minnas den. Minnas hur luften doftade, hur skrattet lät och framför allt, hur jag kände mig inombords.

Just nu ekar glöm ej bort de finns rosor i mitt rum och jag inte låta bli att le. Men jag vet inte om de är för att jag älskar just denna text, eller om jag vet vilken låt som kommer efter den här. Många gånger kan de vara svårt att hitta sitt inre lugn och sin inre frid, men just nu med lyckliga gatan strömmande ur mina högtalare så jag kan inte annat än att slappna av. Min idyll som jag vill leva kanske kommer med tiden, men kanske blir det trots de inte alltid som vi tänkt. Oftast så blir de bättre. Någon vis person sa till mig; Världen väntar dig, de är bara att våga ta steget.

Ny årstid. Ny tid. Nytt sinne. Och en ny attityd. Låt oss börja om lite. Lås oss försöka vara lite bättre människor och låt oss le, en liten stund varje dag.




Sen tänkte jag mig bort.