Tårar.

Upp och iväg. Det är så mina dagar som varit sett ut. Hit och dit, upp och ner och inte en lugn stund, så ser mina kommande dagar ut. Men, någonstans i dag så tog de stod. Saknaden av allt som jag skulle vilja ha eller vilja vara blev för stor. Att släppa fram tårarna som jag så länge tryckt undan kom fram idag. Ett långt samtal till Kina fick mig att må lite bättre, men när du frågade hur de var med mig, så sprack de igen. En kram och tårarna började åter igen att rulla. Jag vill så gärna visa mig stark och inte behöva be om hjälp. Men de är nog dags att börja göra de nu. Jag tror jag behöver hjälp.

Har nu gjort upp ett exakt schema över hur mitt liv kommer att se ut den kommande veckan. Vad som måste göras innan jag går och lägger mig och vad som kan vänta tills de blir tid över.

På stan med Bengt och Lucas. Lite mystiskt. Lite roligt. Och massa spännande.

Idag kände jag att de inte räckte med en textrad av en sång. Utan, idag så hör vi hela låten. Tyckte de blev bäst så.

Jag klarar mej bra när jag sitter på bussen

Och tittar på människor och torg

Jag arbetar gärna för hårt och för länge

Då märker jag knappast någon sorg

Det finns en del som säger

Att om alla var som jag

Då skulle dom få friställa hälften idag

Men när måndag-fredag är förbi

Blir den lägenhet jag sitter i

Fylld utav minnen som tär och förstör

Jag kan inte städa mer än vad jag gör

Jag har matat kattern

aJag har rastat alla hundarna

Kan någon föreslå vad jag ska göra sen?

Låt timmarna ila så det kan bli måndag igen