Långsamt.

En känsla som växer sig så stark. Den ensamheten så fortfarande finns inom mig börjar bli lite mindre, men de är fortfarande ett hål som inte riktigt går att fylla. Men långsamt så börjar jag vänja mig vid tanken att allting kanske inte alltid blir som jag vill.

Har nu fyllt år också. Tiden flyger förbi och jag börjar få lite åldersnoja. Men, jag har tulpaner. Så fina tulpaner som jag aldrig vill ska vissna. En sådan brudbukett ska jag ha.

Lite ensamt i huset utan familjen, men det sitter barnvakt åt mammas olivträd. Så då är de värt de. Men, de känns lite ensamt.

En lång dag med många blandade känslor. Men låt oss be att det kommer att blir bra. För oss alla.

Borde skriva Bryssel resedagbok. Men det får bli en annan gång.


Låt din vilja ske.