Bild.

Jag har fått en hel annan bild. En helt annan bild av mina vänner, av mitt liv men framför allt av min familj. Det slog mig att jag satt mitt emot en människa som kämpar, som ger allt bara för att få leva lyckligt en liten stund till. Att kunna förverkliga sina drömmar och att höra sina barn prata. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon berättade vad som hänt. Att hon en dag kanske inte kan höra oss.
Varje gång jag pratar med henne så inser jag mer och mer hur mycket hon betyder för mig, hur jag ser upp till henne och hennes stryka. Jag vill kunna kämpa med samma anda som hon och kunna ge den kärlek som om varje dag ger oss.
Jag önskar jag kunde berätta för min mamma hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag ser upp till henne och hur stor del hon spelar i mitt liv varje dag.

Två nätter, två dagar och massa prat. Det var nog precis vad jag behövde. Det var skönt att få skratta med dig igen.

Jag vill så gärna kunna vara nära dig. Kunna finnas där för dig, men jag kan inte. Jag orkar inte det. Jag blir besviken varje gång du inte ringer, varje gång du inte kommer ner till mig. Och varje gång som jag tror att du bryr dig. Det sårar och jag önskar det kunde sluta vara så. Håller vi på och glider isär?


Cause that show we met