Lika.

När det gäller som mest, så känns det som om ingen förstår. Som skriket på hjälp inte riktigt når fram. Men hur ska människor kunna se när jag knappt vill de själv. Hur ska dom kunna se när jag inte vill att dom ska det. Hur kan jag begära att folk ska kunna hjälpa mig när jag inte visar vad jag verkligen känner.
Det går inte ihop. Kanske är det jag som måste göra något åt det.

Men det känns också jobbigt att du tar mig lite för givet. Att när du vill prata så ska jag finnas där, men när jag behöver en kram så åker du iväg. Med ett leende på läpparna för att jag har fått dig att le igen. Då står jag där, ensam och lämnad igen.

Har ett föredrag som jag borde planera. Men det har inte funnits tid till det. Undra hur det ska gå. Det gäller nog bara att vara intressant och rolig. Hoppas jag kan fixa det.

Var dag har sin plåga. Jag kan inte förstå hur synkade vi är. Hur lika vi faktiskt tänker. Det känns underbart.

Kanske inte var så bra i alla fall. Men man kanske lär sig med tiden. Men någonstans innerst inne så tror jag att du är perfekt för mig. Jag tror vi skulle funka utmärkt. Men någonting inom mig säger att det inte kommer bli så. Jag ännu ingen förklarning, ingen som skulle duga. Men en röd flagga dyker upp och som säger att jag borde akta mig. Att jag kanske skulle ta en extra koll om vad du vill. Eller vad jag vill. Eller vad någon annan vill.


Om du inte fanns.