Kräva.

Om du faller i bitar, om du faller isär så med handen på hjärtat jag ger dig vad du begär. Men när ska jag få det som jag behöver?
Jag vill inte vara den som kräver eller den som begär. Men någonstans så tfar det stopp. Någonstans så kommer jag inte att orka mer.

Det är så lätt för alla andra att säga vad jag borde göra och inte göra. Att jag borde vara på ett sätt och inte på ett annat. Styra mig mot dom målen som vissa vill att jag ska nå. Men jag vill inte bli styrd. Jag vill hitta min egen väg att vandra. Men jag kan inte göra det om jag hela tiden blir styrd av folk som vill ändra på mig. Göra saker på deras sätt. Det gäller för vissa att förstå att jag är så här, och att jag faktiskt är ganska så stolt över mig själv.
Kanske är det också fel, men för mig, så är det helt rätt.

Är det mig det är fel på? Är det jag som inte riktigt förstår? Men ibland så kanske man inte heller vill förstå. Jag tycker inte om när folk skäller på mig utan andledning. För att i många fall så tycker jag att jag inte förtjänar det. Du känner inte mig tillräckligt för att kunna ställa sådana krav på mig, om du vill ha mig i ditt liv så får acceptera mig som den jag är.
Jag kanske borde vara annorlunda, jag borde kanske inte vara som jag är. Men jag tänker inte heller ändras bara för någon annans skull. Det ska vara för min egen skull, en liten bit i alla fall.


Jag minns den kvällen som om den var i går.