Igen.

Igen. Igen så finns det så mycket som man inte vet. Så mycket som man inte vet om människor runt omkring en. Kanske är det vårt jobb att ta reda på det, eller så kanske man ska vänta och hoppas på att det kommer av sig själv. Jag är så rädd att jag lever ett dubbel liv. Ingen som riktigt vet allt om mig, ingen som riktigt vet vad jag går igenom. Men sen kanske man ska gå igenom visa saker själv för att lära sig att stå på egna ben. Men vad händer när jag faller? Finns det någon som fångar mig då?

Vi har kommit till en punkt du och jag. Jag tror inte vi kan komma längre, vi är alldeles för olika. När jag är som mest prat sugen så vänder du mig ryggen. Du säger att du inte orkar, men varje gång du behöver mig så ska jag finnas till hands. Jag vet helt ärligt inte om jag klarar det. Det finns massa känslor som rusar runt i kroppen på mig, och jag kan inte hantera dom. Jag vet inte längre vad jag ska säga dig, kanske har vi inget mera som behöver sägas.

När hösten kommer så är det lätt att allting bara blir mörkt. Då gäller det att hitta små ljuspunkter i vardagen. Jag har mitt största ljus av dom alla. Och hon är underbar.
Sen finns det även dom som genom en blick kan förändra. Genom ett ord kan få mig att ändra åsikt. Genom en kram ändra min tidsuppfattning. Men det är svårt att vara ensam ibland, svårt att inte gråta och svårt att inte kunna förstå.

Men man kanske lär sig.


God only knows how much your heart can bear.