Del 2.

Vi fortsätter väl resedagboken.

Dag 2

Fredag 5 jan 2007

I slutet av denna dag så kan jag inte stoppa tårarna som rinner ner för mina kinder. Kan inte förstå att ett land som ligger så nära oss kan se ut på detta sätt.

I morse gick vi upp strax innan klockan 8 för att hinna med att äta frukost på båten. Klockan 10,05 åkte vi av båten och rullade mot passkontrollen. Detta gick väldigt smidigt och vi var snart på väg igenom Tallinn. Första intrycket av Tallinn var att det var väldigt likt Sverige, fast att staden var en nyans gråare. Det första stoppet, på ganska så många den här dagen, gjorde vi hemma hos en kvinna och hennes två barn. Vi lämnade lite godis och pengar och Dawid bad oss att ta lite kort.
Vi åkte vidare till en annan liten stad där vi växlade pengar och vi sprang snabbt in med en låda till en familj. Mamman var inte hemma utan vi gav lådan till hennes barn som sprack upp i ett leende.
Vi åkte sen vidare till Viljandi där vi först var inne i två olika köpcentrum för att hitta ett gåvobrev som vi ska lägga våra pengar som vi ska skänka till barnhemmet. Vi fortsatte att åka mot Mustla där vi ska bo i deras prästgård. Prästen är en ung tjej som pratar väldigt bra engelska. Vi åkte sen till en liten mataffär för att handla kvällsmat och frukost. Efter maten så åkt vi in till kommunkontoret där vi fick träffa kommunchefen och socialchefen.
Vi fikade snabbt och Dawid fick ta emot ett pris för sin insats i Estland och i Mustlas kommun.
Efter detta besök åkte vi till en mycket fattig familj långt ut på landet. Vägen dit var hemskt lerig och när vi kom fram stod det en mamma och hennes 6 barn utanför hennes hus. Barnens åldrar var 1-8 år och huset såg fallfärdigt ut. Dessutom bodde det en annan kvinna innanför ett draperi i ett eget rum. Dessa kvinnor fick massa saker, en soffa och soffbord, en extra säng och små stolar till barnen och dessutom kläder och skor. Mamman kunde bara sitta på en stol och titta på när vi bar in alla grejer och barnen viste inte till sig av glädje.
Snart därefter så åkte vi in till en närliggande by för att besöka en skola. Vi lastade av massvis med lådor i skolan. Och sen kommer familjer till skolan för att hämta ut det som dom behöver. Vi fick sen en rundtur igenom skolan av en tjej på 17 år som hade gått på skolan. Den var väldigt nyrenoverad och väldigt fin. Det som jag fastnade mest för var att barnen får äta så mycket som dom vill, tills dom blir mätta. På denna skola går der 30 skolbarn och 20 dagisbarn.
Efter detta besök så åkte vi vidare till en kvinna som heter Piret som har blivit som en storts kontakt person för Dawid. Hon känner till det social i Mustla och har jobbat på socialkontoret. Hon var väldigt trevlig och brinner verkligen för dessa familjer som behöver hjälp. Hon bjöd på kaffe och te vilket smakade himmelskt.
Sen var det dags för dagens sista besök som för mig blev det mest känslosamma. Vi åkte till en plats ännu längre ut på landet där vägen var ännu lerigare. Sen såg vi en liten kille som stod och väntade på oss. Vi tog varsin kartong och vandrade in på en smal stig. Vi kom fram till ett litet hus, mamman kom och möte oss i dörren och gick sedan in i ett annat rum för att hämta sitt andra barn, en utvecklingsstörd pojke. Vi gick genast fram till honom och började prata med honom. Ida höll honom först och sen ville han komma till mig. Jag pratade med honom och vi skrattade båda två. Sen skulle vi åka igen och jag tänkte lämna över barnet till mamman igen, men pojken ville inte. Han höll ett krampaktigt tag om min hals och det var då som tårarna kom. Känslan av att vara så maktlös slog mig för första gången och jag ville ta med denna pojke och hans familj och ge dom allt. Jag stod och grät med denna pojke i famnen och han satt och tittade på mig och skrattade. Vilken kontrast! Detta är en sak som jag aldrig kommer att glömma.

Efter besöket åkte vi tillbaka till prästgården där vi skrev vårt gåvobrev och lade i pengarna som vi ska skänka. Det är nu 2000 svenska kr. Vi packade om våra lådor då vi kommer att få chans att åka till ett barnhem för utvecklingsstörda barn på söndag och vi ville även ha en låda till dom.
I morgon så ska vi spendera hela dagen på barnhemmet vilket ska bli väldigt spännande. Nu är klockan 23,07 och vi har tänkt att sova nu.
Men det är så många känslor som finns i mig nu. Man kan nog inte rädda alla barn. Men några måste ju gå att hjälpa. Denna resa har redan gett mig massa nya insikter och perspektiv på saker och ting.

På det som verkligen betyder någonting.