Nej.

Jag satt i köket en stund. Och bara satt. Tittade ut genom fönstret och tittade på snön som ligger över husen och marken. Insåg igår när jag satt på tåget hem från Linköping och läste gamla SMS hur mycket folk man har i ens liv.
Och på något sätt vill jag visa att jag är tacksam. Jag är tacksam över alla små SMS jag får, en kram när jag mår dåligt eller ett leende av en kär vän. Jag är tacksam över att det finns folk i mitt liv som der mig och gillar mig för den jag är. Att känna att vart man än är, så är man inte ensam. Att ha folk som ringer för att kolla läget, det är då man känner riktigt vänskap. Eller när någon kastar ut sig att hon har saknat mig. Det är sånt som gör livet värd att leva.

Men när man inte riktigt vet vad man ska säga. Eller göra. Det kan lätt bli så fel när man innerst inne vill att allt ska bli rätt.
Det är då man inte riktigt vet vem man ska prata med. Men på samma gång så måste man kunna se de positiva i det. På något sätt så hittar man styrkan. Där eller här.

En vecka framför oss. Mycket att stå i. Men det blir en bra vecka.
Det blir det.

Tycker inte riktigt om folk som säger en sak och gör sen en annan. Ska man behöva plocka bort dom man inte riktigt tycker om eller dom som bara ringer när det passar dom. Man orkar nog inte annars.





Nej.