Röster.

Rösterna som ekar inne i mitt huvud blir allt fler och fler. Dom som säger åt mig att göra allt detta som jag måste, men också de saker som jag inte riktigt vågar göra själv. Jag blir mer och mer förvirrad och vet inte alls vilken fot som jag ska sätta först. Alla dessa valmöjligheter som säkerligen inte kommer att bli lättare med tiden. Men som alltid så måste vi avsluta detta deppiga kapitel med några ljusa ord också. Det kanske blir lättare när man inser att detta inte väl för livet. Det är ok att ångra sig och man får göra misstag.

En dag som denna, de är dom man vill spara i en burk och komma ihåg. Vi tre på äventyr an bara sluta i skratt. Vilket det också gjorde. Men det är underbart och de är sådana dagar som idag som får en att orka gå upp på morgonen. Tack för att ni finns.

En hel massa att göra med allting nu. Men tar man en sak i taget så kanske berget sjunker lite i alla fall. Vi får hoppas de.



Kärleken är evig när vi är tillsammans.