Parken.

Jag gick igenom parken med hunden i sitt koppel. Ett lätt, tunt snöfall och en måne som inte kunde lysa starkt nog. Detta snöfall fick mig att stanna upp, titta upp och tänka efter. Allting händer så fort och det kanske är dags att ta ett steg tillbaka. Se på mitt eget liv och mina egna tankar, vad är det som jag vill? Detta snöfall fick tårarna att börja rinna. Jag stod med min hund vid mina fötter, tittandes upp på månen och snön som inte ville sluta falla. Tårarna som rann ner för mina kinder gav mig en påminnelse om att det var allt för länge sen. Men det var en underbar känsla, men samtidigt kände jag mig ensam. Som om inte riktigt förstår vad som händer just nu. Men det gäller att behålla sin positiva inställning.

Många tankar och känslor som brottas med varandra, som om de inte får plats och måste ut någon annanstans. Snart sprängs jag om jag inte får dela det med någon. Måste få tillfälle att dela med mig, men när ska man hitta tid till det. Dygnet har bara 24 timmar, som jag önskar att det var mer än så!

Men vissa saker förändras aldrig. Och tacka Gud för det. Ibland så kan det vara skönt med rutin och veta att alltid finns det någonting som är de samma som i går.

Jag har bara dig att tacka.