Så.

En dag som alla andra. Fast kanske inte riktigt i alla fall, utan en dag att ta tillvara på. En dag då man kan känna ganska så ensam. Men, inte jag. Eller inte vad jag vill visa på i alla fall. Men jag har mina tulpaner, mitt ljus och mina vänner.
Ibland så räcker det så.

Jag tror inte du förstår hur mycket jag bryr mig om dig. Och dina ord sårar även om dom är välmenande. Men det är tråkigt att det har blivit som det har blivit. Och det gör ont, inte minst i hjärtat.

Men dessa dagar har gått fort, och nu är det en dag kvar i Köping. Kan inte förstå att jag älskar att prata så mycket som jag gör. Men det är underbart att komma ut i skolor och få vara en del i deras vardag.




Håll mig i handen och säg att jag är din.