Tåg.

Jag bara älskar den där känslan som kommer när man sitter på tåget och det rullar ut från perrongen. Som om man inte har någon återvändo och nu finns det ingen väg tillbaka till det man kom ifrån. Att stänga ögonen och låta sig vaggas av dessa tysta ljud som tåget för med sig, det är för mig underbart.
Jag tror jag är skadad för livet av dessa resor. Med dessa ständiga människor på flytt får jag en chans att kunna andas. Får mig att våga vara mig själv.

Att kunna ta dessa små pauser som dyker upp när man minst anar det, att kunna fånga dom och stoppa dessa minnen i en burk är svårt. Men om man lyckas med konsten att göra just detta så kommer man alltid ha någonting underbart att de tillbaka på. Och det är just detta som ger livet en mening.

Ett sakta snöfall som kan förstöra så mycket. Det lugna vackra snöfallet som snabbt lägger sig tillrätta på marken. Det är underbart vackert och tyst. Men inte i dag. Alla dagar utom idag. Vill bara komma fram och slappna av. Men som tur är så är jag inte ensam.

Ett par dagar som jag hoppas ska kunna ge mig mycket. Men det gäller att hålla uppe humöret och njuta av dessa dagar som vi får. Dom kommer inte så ofta, men det är samma sak där. Vi fångar upp dom och lägger dom i en burk. Tar fram de när vi behöver någonting att må bra över.

Efter många om och men, många turer fram och tillbaka så är man äntligen framme. Det har varit många stopp denna dag och jag har varit på resande for i drygt 9 timmar. Men nu är jag framme och kan andas ut.




En liten kort summering av dagen och dess händelser.


Missing you Bananna.