Hemskt.

Är det jag som är fjantig? Är det jag som tar åt mig för mycket? Jag vet inte längre åt vilket håll som jag ska vrida mig. Vilken riktning som jag ska gå, eller om jag verkligen ska gå någonstans överhuvudtaget.
Jag tappar fotfästet som jag så länge har stått på. Jag har inge koll länge på vart jag ska någonstans och varför. Och du förstår inte. Du vill kräva ännu mer av mig, kräva saker som jag inte kan göra. Saker som jag inte hinner med. Jag får så hemskt dåligt samvete, det finns så otroligt många saker som jag borde göra. Som jag borde hinna med. Men jag har ingen ork kvar, och du ser inte det. Du har fullt upp med ditt liv, och du ser inte. Du ser inte hur mitt liv utvecklas och vad som händer bakom den stängda dörren i mitt ansikte. Och det är tragiskt, men jag har ingen som helst lust att släppa in dig när du är så där.

Kanske behöver något hända för att det ska bli en förändring. Jag stod och pratade om det i dag. Men jag trodde inte mina egna ord. Jag trodde inte alls på dom orden som kom ut min mun, och det är också tragiskt.

Att få höra det från dig, var som en kniv in i hjärtat. Du har fullt upp i ditt liv. Men vi bor ihop, och du kan inte vara så där. Det gör hemskt ont. Jag vet att du har ont, men vad tror du de gör i mig?

I helgen ska jag vara hemma. Eller, jag ska i alla fall sova hemma. Steg framåt i alla fall. Lite sol fick vi i dag i alla fall. Det var skönt, då vet jag att den finns där. Någonstans bakom molnen. Det är alltid en tröst.


Jag vill att du tror
Du fyller mitt inre