Hopp.

Sitter nu i min säng, med en banan, en liten bit choklad och sen ditt röda ljus tänt. Jag tror inte det kan bli bättre än så här. Raggsockor på fötterna, en filt om axlarna och ljuset som värmer min själ. Det är i denna tystnad som jag kan hitta mig själv, hitta den jag verkligen är och det jag vill och hoppas på att kunna vara.
Men som vanligt så gäller det att ta ett steg i taget, ett andetag åt gången. Men det var länge sen jag kände så här nu. Alldeles för länge sen. Och visst finns det hopp för mig också nu, låt oss bara tro och hoppas på att det håller.

Ett långt samtal, om det mesta som kom vår väg. Det finns så många ord som jag kan använda för att beskriva vårt samtal men jag vet inte om det räcker. Som om du redan känner mig bättre än vad jag själv gör. Som om du läser mig som en öppen bok och vet precis vilka knappar som du ska trycka på.

Men annars har det varit en bra dag. Massa snö som ligger kvar över marken. Och himlen fick en alldeles underbar färg när jag var ute och gick förut. Blev alldeles varm inombords och det fick mig att le. Som om en liten bit himmel landade rakt in i mitt hjärta.



Det blir aldrig som förut.