Känslan.

Det finns en känsla som inte vill försvinna. En känsla som jag kanske borde bli av med, men som jag inte riktigt kan. Men den finns där och gör sig påmind när man minst behöver det. Men hur kan jag då få denna känsla att försvinna? Och en annan fråga, vill jag ens att den ska försvinna? Jag tror inte det.

Desto mera man har att göra, desto större krav får man på sig själv. Mina krav ligger nu någonstans i himlen. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra om det är där dom hör hemma. Jag tror jag måste lära mig att prioritera, och jag har försummat massor av mina vänner. Vilket jag har en väldig ångest över. Men tiden ska komma då vi ses igen, och då ska jag ta till vara på tiden med er. För ni har format mig till den person som jag är i dag. Och jag vore ingenting utan er.

Ni är så många. Ni är så många runt omkring mig, och till slut vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig. Men det betyder nog bara att ni bryr er. Vilket är underbart. Men det kan bli för mycket ibland, och ibland så orkar jag faktiskt inte vara trevlig.

Lite konstigt i dag, men det är också ok. För du och jag, vi vet.

En pärla för mig.


Here I go again
Please catch me when I fall