Gone away.
Nu sitter jag och tittar ut på stjärnhimlen, och det är tusen tankar som ploppar upp.
Vet inte heller om jag kan välja en att beskriva.
Det händer så mycket hela tiden, det är krav som ställs, saker man borde göra, läxor som skriker på en och vänner som man vill träffa.
Det är så mycket som man ska hinna med, så mycket måste göras!
Men det finns för få timmar på dagen.
Sen finns det som många vänner som jag önskar som mej närmare, som har gjort det. Men att vi sen har glidit isär. Det är nog den jobbigaste känslan som man kan ha. Man vet inte riktigt heller vad man ska göra åt det.
Men sen när man hittar nån som man tycker om, och nån som man kan lita på. Då finns det folk som vill förstöra, folk som inte tycker att man ska vara vänner. Varför kan inte dom sköta sitt liv, så lovar jag att sköta mitt?!
Jag tror att folk känner på sig när jag är lycklig, jag har varit underbart lycklig hela denna vecka. Tack vare dig..;) Som har funnits där och piggat upp och tagit hand om mej. Men när jag sitter med en annan kompis i skolan, då måste skitsnacket komma igång igen. IGEN!
Det är nästan så att man tycker synd om dom, faktiskt.
För varför ska jag få må bra när ingen annan gör det..? Och du, som bara sopar inte när du behagar. När du känner att de passar dej. Ska de vara så?
Tror att folk känner på sig när jag har varit lycklig för länge. Men ni har lyckats, nu är de bara att börja om från botten igen. Men jag kämpar.
Det är bara att ta i med hårdhandskarna.
Nångång, nån gång, så ska de hålla längre än en vecka!!
Så de så...
What a fool I have been
I whish it could go away