Ännu.

Ännu en dag förbi. Mycket far och fläng, men en väldigt lyckad dag. Mötte mamma på stan bara sådär och fick en stund med henne.
Ett leende från Anna och sen vidare iväg hemåt. Lagde mat åt familjen och hade köpt med mig lite frukt hem. En rolig middag med allesammans och jag insåg för en stund att det var precis det som jag saknat mest. Mamma och Bengt åkte iväg och jag la Lucas och plockade i ordning efter maten.
Satt i telefon länge. Underbart. Dina ord börjar fastna i både mitt huvud och i mitt hjärta.

En väldigt bra dag om man ska summera det hela. Helt enkelt underbart.

Nu blir det sängen.

Underbart.

Hopp.

Sitter nu i min säng, med en banan, en liten bit choklad och sen ditt röda ljus tänt. Jag tror inte det kan bli bättre än så här. Raggsockor på fötterna, en filt om axlarna och ljuset som värmer min själ. Det är i denna tystnad som jag kan hitta mig själv, hitta den jag verkligen är och det jag vill och hoppas på att kunna vara.
Men som vanligt så gäller det att ta ett steg i taget, ett andetag åt gången. Men det var länge sen jag kände så här nu. Alldeles för länge sen. Och visst finns det hopp för mig också nu, låt oss bara tro och hoppas på att det håller.

Ett långt samtal, om det mesta som kom vår väg. Det finns så många ord som jag kan använda för att beskriva vårt samtal men jag vet inte om det räcker. Som om du redan känner mig bättre än vad jag själv gör. Som om du läser mig som en öppen bok och vet precis vilka knappar som du ska trycka på.

Men annars har det varit en bra dag. Massa snö som ligger kvar över marken. Och himlen fick en alldeles underbar färg när jag var ute och gick förut. Blev alldeles varm inombords och det fick mig att le. Som om en liten bit himmel landade rakt in i mitt hjärta.



Det blir aldrig som förut.

Stig.

En ganska så lugn dag är till ända och det har inte blivit så mycket gjort. Men det har varit ganska så skönt att landat hemma igen och bara tagit det lite lugnt. Har hunnit med att skicka iväg några mail och bakat lite. Men det är allt.

Ibland så kan man känna sig så vilsen. Man hittar inte rätt väg att gå trots att man letar febrilt efter stigen som leder rätt i livet. Men någonting inom mig säger att jag kanske har hittat rätt nu. Att jag vet vad jag vill med mitt liv och att det nu finns en mening med att fortsätta denna färd som livet innebär. Att kunna landa i en trygg famn är nödvändigt för mig och jag vill så gärna komma dit. Kunna känna att allt känns rätt och att jag kan slappna av.

Du som ringde för att få ett kort samtal med mig. Men det lyckades inte riktigt va? Jag tror vi båda har gått vidare nu, och du har lämnat mitt liv. Och om jag ska vara ärlig så känns det ganska så skönt. Du spelar inte längre en avgörande roll i mitt liv och jag kan nu äntligen göra som jag vill och inte som du begär. Det sista av dig finns i en låda. Bara att komma och hämta.

Dina ord ringer fortfarande i mina öron. Kan inte förstå att jag har haft sån tur. Men det känns härligt. Underbart, och alldeles fantastiskt.




Det vackraste jag vet.

Beslut.

Ännu en helg är förbi. Och den har varit lika spännande och det har hänt lika mycket som alltid. Men det är då som man uppskattar att komma hem, komma hem och kunna sitta i sin säng och bara andas en stund. Kunna slappna för två sekunder och bara få vila ögonen och öronen. Bli lite ompysslad och få krama om sin bror. Det är ljuspunkter i mitt liv.
Det är nu man lär sig att hitta dom små sakerna som betyder någonting, när man far och flänger så finns det dom där sakerna som får en att le. Det gäller att fånga upp dom, spara dom och minnas dom när livet inte är så lätt. Det gäller bara veta hur man gör det.

Nu ligger en ny vecka framför mig. Och massa nya beslut som man måste ta och fatta. Men tänk om man inte orkar, eller rent av inte vill?
Massa saker som jag inte vill och massa saker som jag vill. Men det gäller igen att ta en sak i taget och bara andas ut och gå lugnt fram.

Älskling. Tänk att just det ordet kan få ens värld att stanna till. Det är så starka ord att man inte riktigt vet vart man ska lägga dom någonstans. Som om ordet behöver att fack att läggas i, där bara speciella personer får ligga. Eller vara. Men ordet har sådan stor betydelse och jag är så rädd för att det ska bli fel. Men allt jag kan göra är att vara mig själv. och det är jag.

Hoppas du får en rolig läsning nu, och du får berätta hur långt du kommer sen.
Men jag väntar.

Waiting for your call.

Snö.

Tänk vad snö kan göra. Det kan lysa upp hela ens vardag och få en att se ljusare på saker och ting. Snön får mig att må bättre, den tindrar så underbart på marken och man kan inte låta bli att le när det knastrar som mest under fötterna.
En vinterpromenad genom den snötäckta staden och ett samtal med dig gjorde allting lite lättare. Alla tankar som rusar omkring, och som jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Men nu känns det lite bättre och det gäller att ta ett steg i taget. En dag i taget och ett problem i taget. Det löser sig nog då.

24 timmar. Knappt. Och det verkade vara allt som behövdes. Men tänk vilka känslor som kan dyka upp när det är som minst lägligt. Livet snurrar och jag vet inte om jag vill gå av denna eviga karusell som livet verkar vara, eller om jag ska hålla i mig hårdare och hoppas på det bästa.
Men ibland så sker det saker som man inte kan styra över, och då blir det så här.

En dag full av överraskningar och människor som man inte riktigt hade väntat sig. Men det blev en bra dag till slut, och även ett bra beslut. Känns skönt att komma bort en stund, som om jag kan behöva det. Men jag kommer tillbaka, och hoppas att det ska bli som vi alla önskar då. Kanske även bättre.

Behöver packa nu också. Men andan faller inte på, och då är det så svårt att göra någonting. Men när den faller så ska jag ta tag i det. Men låt mig vila en liten stund till.








Bara du som ser på.

Valmöjligheter.

Dagen i dag var ganska så kort. Men det hjälpte in till när klockan ringde alldeles för tidigt i morse. Hade ingen som helt lust att gå upp ur den varma sängen och upp på golvet där det var väldigt kallt. Ville helst ligga kvar under täcket och inte gå upp på hela dagen.
Men efter 40 min av ingenting så var det dags att gå upp. Och iväg mot en ny dag och nya äventyr.

Och vi fick en paus du och jag, en liten stund då vi fick vara tillsammans för att checka av läget och hur helgen hade varit. Mys att sitta en stund och prata, och vara mig själv.

Fick en långpratstund med mamma också. Kändes skönt att få reda på vad som händer hos henne och vad hon går omkring och tänker på. Sen har jag också världens finaste bror. Så söt som han är, finns det ingen som är. Han ger mig glädje när jag inte riktigt orkar. Då finns han där för att fråga om jag har saknat honom. Vilket jag alltid har.

En promenad dit och en hem. Det är nog det som behövs för att orka med dagen. Den där ensamma tiden som man behöver ibland. Det tar en kvart, men den promenaden ger mej stryka att klara av resten av dagen.

Fick kataloger över universitet i dag. Fick lite ångest, men sen ringde Annas ord i mina öron. Det är valmöjligheter.

Jag vill bara att allt ska bli bra.

Nej.

Jag satt i köket en stund. Och bara satt. Tittade ut genom fönstret och tittade på snön som ligger över husen och marken. Insåg igår när jag satt på tåget hem från Linköping och läste gamla SMS hur mycket folk man har i ens liv.
Och på något sätt vill jag visa att jag är tacksam. Jag är tacksam över alla små SMS jag får, en kram när jag mår dåligt eller ett leende av en kär vän. Jag är tacksam över att det finns folk i mitt liv som der mig och gillar mig för den jag är. Att känna att vart man än är, så är man inte ensam. Att ha folk som ringer för att kolla läget, det är då man känner riktigt vänskap. Eller när någon kastar ut sig att hon har saknat mig. Det är sånt som gör livet värd att leva.

Men när man inte riktigt vet vad man ska säga. Eller göra. Det kan lätt bli så fel när man innerst inne vill att allt ska bli rätt.
Det är då man inte riktigt vet vem man ska prata med. Men på samma gång så måste man kunna se de positiva i det. På något sätt så hittar man styrkan. Där eller här.

En vecka framför oss. Mycket att stå i. Men det blir en bra vecka.
Det blir det.

Tycker inte riktigt om folk som säger en sak och gör sen en annan. Ska man behöva plocka bort dom man inte riktigt tycker om eller dom som bara ringer när det passar dom. Man orkar nog inte annars.





Nej.

Sista delen.

Dag 6

Tisdag 9 jan 2007

Vi vakande på båten efter en orolig natt med massa vågor och med lite sömn i kroppen så tog jag en dusch för att piggna till. Vi gick upp för att äta en sista frukost tillsammans allihopa och det var mysigt att sitta och titta ut över stockholmskärgård.
Sen gick vi tillbaka till hytten för att packa klart våra väskor och säga hej då. Det blev ett känslomässigt adjö och sen var det dags för mig och Ida att gå av båten för att hitta vår buss som skulle ta oss in till Cityterminalen. Vi hittade bussen och det kändes skönt att vara tillbaka i Sverige igen. Vår buss från Stockholm fick 12,45 och vi var hemma i Örebro cirka 14,30. Eftermiddagen gick åt till att packa upp, fundera och prata med mamma för att kunna smälta det som man har varit med om.
Jag tycker fortfarande att allt känns jättekonstigt för att tiden går så snabbt. I går vakande man upp i Viljandi, i morse på en båt och i morgon så ska man gå till skolan. Det känns konstigt och jag vet inte riktigt när man ska ha tid att andas. Det som dock känns bra att vi har varit med om en upplevelse som jag kommer att ta med mig hela livet. Det har var mycket givande och man har fått massa nya tankar och perspektiv på saker och ting.
Jag kommer verkligen vilja följa upp detta arbete som vi har gjort och åka tillbaka. Jag vill på något vis visa att vi inte glömmer bort dom. Visa att vi faktiskt bryr oss.
Vill försöka göra ännu mer för dom, men man kan ju inte göra allt ensam. Men något ska vi göra för att följa upp arbetet.
Har också hunnit med att få in bilderna i datorn, och det är många fina bilder som man kan titta på om och om igen.

Längtan till dig.

Del 5.

Dag 5

Måndag 8 jan 2007

Klockan ringde redan klockan 06,30 i morse och då var det dags att gå upp ur sängen. Vi hade fått tillfälle att stanna till vid barnhemmet en timme extra när Dawid gjorde några ärenden inne i Viljandi. Det var underbart att få träffa dom igen, och vi pusslade och lekte med dom mindre barnen.
Sen klev vi in i bilen och åkte in mot Tallinn. Vi stannade en kort stund för fikapaus och kring 12,30 så var vi inne i Tallinn. Vi besökte först en marknad där vi strosade runt en stund. Ida passade på att köpa en klänning och jag hittade en röd basker som jag köpte med mig. Efter det så åkte vi in till hamnen för att ställa bilen och vi tog en långpromenad inne i själva Tallinn. Det var spännande att se denna sida av Estland då man såg hur denna stad verkligen växer. Det är nya byggnader överallt med samtidigt en väldig kontrast då man ser gamla och slitna byggnader mellan dessa nya hus. Vi passade även på att äta på en indiskrestaurang där vi gjorde av med mer pengar på en middag än vad vi gjort på nästan 4 dagar. Priserna i storstäderna är väldigt höga om man jämför med priserna på landet.
Sen var det dags att vandra tillbaks mot bilen och åka på båten.
Vi har nu ätit lite kvällsmat bestående av mackor och juice, har även hunnit med att handla presenter på Taxfree.
Nu är klockan 20,00 och vi är helt slut efter dessa dagars äventyr. Ska nu ta en dusch och sen krypa ner i sängen.

wow.

Del 4.

Dag 4

Söndag 7 jan 2007

Idag fick vi sovmorgon ändå till klockan 9. Det var underbart men man känner i kroppen hur stel man är efter alla lådor som man har burit.
Dagen började med frukost och sen en titt på Dawids gård som han har här nere i Estland. Sen besökte vi Mustlas kyrka för att ta en titt på högmässan. Det var en väldig känsla och en mycket härlig stämning i kyrkan. Väldigt roligt!
Sen åkte vi in till Viljandi igen för att hälsa på ett annat barnhem för utvecklingsstörda och det första som hände när vi klev in genom dörren var att vi fick massa kramar av barnen som bodde där. Vi hade med oss en låda med massa saker i och barnen blev helt överlyckliga. Vi fick även en rundtur på detta barnhem och det visade sig att det även finns lekis och skola på detta hem. Alla barnen verkade trivas väldigt bra och det verkade vara ett väldigt mysigt hem. Hon som visade runt oss berättade även att när barnen blir för gamla för detta barnhem, och det blir dom kring 18 år, så flyttas dom till ett ålderdomshem där dom får bo.
Efter detta besök var det dags för en behövlig lunch.
Sen åkte vi tillbaka till Piret för en snabb kopp kaffe.
Efter de så åkte vi hem till en mamma och hennes två barn. Hennes ena barn, en liten utvecklingsstörd flicka hade precis börjat gå. Detta var en väldigt glad överraskning för Dawid. Väldigt roligt att se. Efter det så åkte vi till ett mentalsjukhus för att lämna lite godis till några som Dawid kände till där.
Vi kom hem kring 19,00 och sen dess så har vi packat, ätit och försökt att smälta alla intryck som vi har fått. Men det är inte lätt att smälta någonting som man inte hare fått distans till.

Mycket som man skulle vilja göra. Men man finner inga ord.
Har fått annat perspektiv och synsätt, på allt. Kommer nog inte kunna förklara allt som hänt. Men något måste göras.





Men vad?

Del 3.

Dag 3

Lördag 6 jan

Dagen började med att klockan ringde 07,30. Vi steg upp och gjorde oss snabbt i ordning för att hinna med att äta frukost innan vi gav oss iväg till barnhemmet. Det barnhem som vi har jobbat för och samlar in kläder och pengar till. Huset som barnhemmet ligger i är en gammal jaktstuga och det såg på håll väldigt hemtrevligt ut.
Vi klev in i hallen och blev bemötta av en kvinna som heter Kajia. Hon var väldigt trevlig och pratar bra engelska, så vi satt en stund och pratade. Sen fick vi en rundtur och det första som slog mig var att det fanns så få rum. På detta barnhem så bor det cirka 40 barn och det finns endast 3 sovsalar. Tjejer och killar sover blandat med varandra. Vi fick vår rundtur och barnens verkade först lite små blyga vilket inte var så konstigt. Åldern på detta barnhem är mellan 7 mån- 10 år. Efter att barnen hade ritat, fick vi teckningarna som dom hade gjort. Så var det dags att gå ut och leka. Jag och Ida klädde glatt på oss och följde med dom ut. Vi fick var sitt barn i handen och dom drog genast i väg oss till en lövhög där vi lekte och rullade ner för. Leken drog vidare och vi hann med att leka i träden och spela boll.
Vi gick tillbaka in och då var det tags för lunch. Soppa och någon vaniljyoghurt stod på menyn denna dag och även jag och Ida fick äta tillsammans med dem. Efter lunch var det dags att sova och så passade vi på att smita upp till dom yngre barnen som vägrade att sova. Där satt jag och Ida i två timmar och lekte med dessa barn. Vi kunde inte förstå varandra men helt plötsligt så började det att snöa, och det var ett språk som vi alla förstod. Vi stod på rad och tittade ut på den vita massan som sakta dalade ner mot marken.
En stund senare så vaknade dom äldre barnen och då var det dags för mellanmål. Sen var det puzzel dags och Ida och jag hjälpte till så gott vi kunde. Kring 4 så var det dags för oss att åka, och varken Ida eller jag så allt för glad ut när vi fick kramar på löpande band. Det var helt underbara barn och jag ville ta med mig alla hem.
Vi åkte tillbaka till prästgården för en snabb middag och sen bar det iväg till ett ålderdomshem. Vi lämnade en hel del lådor där så att människorna som bor i byn kan komma dit istället. Man kan nå fler människor på kortare tid.
Sen åkte vi en bit till ut på landet till några hyreslägenheter för att lämna en mat kartong. Och när vi var i hallen så höll jag på att vända om. Huset såg helt fallfärdigt och färgen höll på att lossna från väggarna. Och min jordkällare är i bättre skick än vad deras lägenheter var. Dom blev överlyckliga över paketet.
Efter dessa resor så var det dags att åka hem för kvällen, och mitt huvud är sprängfyllt med tankar, funderingar och frågor.
Finns det någon lösning på detta problem som Estland lider av?
När jag som mest vill hem, det är då som jag stannar upp och tänker på att detta är någons hem. Det är folk som bor mitt i ingenstans och äger ingenting.

Det är så hemskt att vi lever tvärs över havet från detta land och det fort fortsätta att se ut så här.

Del 2.

Vi fortsätter väl resedagboken.

Dag 2

Fredag 5 jan 2007

I slutet av denna dag så kan jag inte stoppa tårarna som rinner ner för mina kinder. Kan inte förstå att ett land som ligger så nära oss kan se ut på detta sätt.

I morse gick vi upp strax innan klockan 8 för att hinna med att äta frukost på båten. Klockan 10,05 åkte vi av båten och rullade mot passkontrollen. Detta gick väldigt smidigt och vi var snart på väg igenom Tallinn. Första intrycket av Tallinn var att det var väldigt likt Sverige, fast att staden var en nyans gråare. Det första stoppet, på ganska så många den här dagen, gjorde vi hemma hos en kvinna och hennes två barn. Vi lämnade lite godis och pengar och Dawid bad oss att ta lite kort.
Vi åkte vidare till en annan liten stad där vi växlade pengar och vi sprang snabbt in med en låda till en familj. Mamman var inte hemma utan vi gav lådan till hennes barn som sprack upp i ett leende.
Vi åkte sen vidare till Viljandi där vi först var inne i två olika köpcentrum för att hitta ett gåvobrev som vi ska lägga våra pengar som vi ska skänka till barnhemmet. Vi fortsatte att åka mot Mustla där vi ska bo i deras prästgård. Prästen är en ung tjej som pratar väldigt bra engelska. Vi åkte sen till en liten mataffär för att handla kvällsmat och frukost. Efter maten så åkt vi in till kommunkontoret där vi fick träffa kommunchefen och socialchefen.
Vi fikade snabbt och Dawid fick ta emot ett pris för sin insats i Estland och i Mustlas kommun.
Efter detta besök åkte vi till en mycket fattig familj långt ut på landet. Vägen dit var hemskt lerig och när vi kom fram stod det en mamma och hennes 6 barn utanför hennes hus. Barnens åldrar var 1-8 år och huset såg fallfärdigt ut. Dessutom bodde det en annan kvinna innanför ett draperi i ett eget rum. Dessa kvinnor fick massa saker, en soffa och soffbord, en extra säng och små stolar till barnen och dessutom kläder och skor. Mamman kunde bara sitta på en stol och titta på när vi bar in alla grejer och barnen viste inte till sig av glädje.
Snart därefter så åkte vi in till en närliggande by för att besöka en skola. Vi lastade av massvis med lådor i skolan. Och sen kommer familjer till skolan för att hämta ut det som dom behöver. Vi fick sen en rundtur igenom skolan av en tjej på 17 år som hade gått på skolan. Den var väldigt nyrenoverad och väldigt fin. Det som jag fastnade mest för var att barnen får äta så mycket som dom vill, tills dom blir mätta. På denna skola går der 30 skolbarn och 20 dagisbarn.
Efter detta besök så åkte vi vidare till en kvinna som heter Piret som har blivit som en storts kontakt person för Dawid. Hon känner till det social i Mustla och har jobbat på socialkontoret. Hon var väldigt trevlig och brinner verkligen för dessa familjer som behöver hjälp. Hon bjöd på kaffe och te vilket smakade himmelskt.
Sen var det dags för dagens sista besök som för mig blev det mest känslosamma. Vi åkte till en plats ännu längre ut på landet där vägen var ännu lerigare. Sen såg vi en liten kille som stod och väntade på oss. Vi tog varsin kartong och vandrade in på en smal stig. Vi kom fram till ett litet hus, mamman kom och möte oss i dörren och gick sedan in i ett annat rum för att hämta sitt andra barn, en utvecklingsstörd pojke. Vi gick genast fram till honom och började prata med honom. Ida höll honom först och sen ville han komma till mig. Jag pratade med honom och vi skrattade båda två. Sen skulle vi åka igen och jag tänkte lämna över barnet till mamman igen, men pojken ville inte. Han höll ett krampaktigt tag om min hals och det var då som tårarna kom. Känslan av att vara så maktlös slog mig för första gången och jag ville ta med denna pojke och hans familj och ge dom allt. Jag stod och grät med denna pojke i famnen och han satt och tittade på mig och skrattade. Vilken kontrast! Detta är en sak som jag aldrig kommer att glömma.

Efter besöket åkte vi tillbaka till prästgården där vi skrev vårt gåvobrev och lade i pengarna som vi ska skänka. Det är nu 2000 svenska kr. Vi packade om våra lådor då vi kommer att få chans att åka till ett barnhem för utvecklingsstörda barn på söndag och vi ville även ha en låda till dom.
I morgon så ska vi spendera hela dagen på barnhemmet vilket ska bli väldigt spännande. Nu är klockan 23,07 och vi har tänkt att sova nu.
Men det är så många känslor som finns i mig nu. Man kan nog inte rädda alla barn. Men några måste ju gå att hjälpa. Denna resa har redan gett mig massa nya insikter och perspektiv på saker och ting.

På det som verkligen betyder någonting.

Resedagbok, del 1

Jag tänkte att jag skulle lägga upp min resedagbok nu när jag har kommit hem. Så vi tar väl dag för dag.

Dag 1

Torsdag 4 jan 2007

Ida kom hem till mig redan i går kväll för att sova över hos mig. Vi planerade resan lite till och skrev ner lite frågor som vi har tänkt och ställa till Dawid.
I morse ringde klockan redan 05,30 och det var dags att gå upp för att hinna gör matsäck och åka iväg till resecentrum. Klockan 06,45 hade vi bytt bil och fick åka med Idas mormor och morfar som körde oss upp till Mockfjärd där vi skulle träffa David. Vi lastade in våra lådor och väskor i hans minibuss och körde sedan mot Stockholm. Vi stannade och åt på ett ställe längs vägen där vi fick bekanta oss lite närmare med Dawid. Verkar vara en väldigt trevlig man.
Vi kom fram till Stockholm kring 16,00 och fick åka på båten strax efter. Klockan är nu 21,00 och vi har hunnit med att titta på när båten la ut och vi har intervjuat Dawid om hans jobb och intresse.

Det är ett väldigt viktigt jobb som han verkar göra och man blir väldigt häpen och man börjar se saker från ett annat perspektiv. Det ska bli spännande att se vad som händer dessa kommande dagar.

Tänk vad ett välkommande kan göra. Har nog aldrig blivit så glad. Så härligt att se dig igen. Och tulpaner. Min ängel är du. Love.

Resa.

I morgon bär det av. Då ska vi ut och resa. Så jag kommer att vara borta några dagar i Estland. Men det kommer att komma en resedagbok här lite senare.
Ville bara att alla skulle veta det.

Jag har resfeber. Massa av den varan nu.

fem dagar.

Nytt.

Ett nytt år. Och jag hoppas på att det är början på en massa nya möjligheter och äventyr. Ett nytt år betyder att man kan börja om lite på nytt. Skolan fortsätter precis som vanligt, men det kan alltid ske en förändring hos en själv. Och det är nog där som allt börjar. Man kan börja om lite på nytt hos en själv. Det vill nog jag göra. Jag vill börja om lite hos mig själv, som person. Kanske försöka vara en bättre människa än vad jag är idag. Låta folk lära känna vem jag verkligen är. Vågar jag det?

Helgen har faktiskt varit väldigt mysig. Inte gjort så hemskt mycket. Men jag tror det gav en hel del i alla fall. Och det är bra. Man kan inte bara ta och ta, man måste faktiskt ge ibland också. Och denna gång var det nog min tur.

Mycket tankar som kommer när man är själv. Efter alla våra samtal denna helg så ser jag mig själv på ett annat sätt. Som om det är någon annan som tittar på mig, genom andra ögon. Kanske behövde jag höra dom där hemska orden för att kunna förstå. Kanske har jag blundat hela tiden med en viss vägran om att vilja inse. Men det ska bli ändring på det nu. Och jag lyssnar, kanske mer än vad du tror.

Mycket nervös inför i morgon. Det känns så hemskt bara att det är andra gången. Men jag hoppas på tur och min kunnighet. Som kanske inte är så stor trots allt. Men om det inte går i morgon, nej, då går det väl en annan gång. Men tack för att du bryr dig, tack för att du faktiskt bryr dig. Inte bara låtsas som alla andra och det charmiga är att du gör det på ditt sätt. Det är för mig underbart.

Det skulle inte gå utan dig. Och det vet du. Nu ska jag sova gott i mina underbara lakan. Ler varje gång jag ser dom. Precis som jag gör med dig.

Fem, Fyra, Tre, Två, ETT