Dag två.

Bryssel dag två

Sitter nu för andra kvällen i min stora säng alldeles själv. Dagen har gått väldigt bra och de är mycket roligt folk som är med. Vi har delat upp arbetsuppgifterna och vem som ska ta vilket pass. Jag får som vanligt hålla i alla leker som vi ska göra i morgon för att visa olika sätt som vi jobbar på när vi är ute och håller projektet eller föreläsningar. Ska också hålla i ett pass som handlar om varför vi ska ta in unga och barnsrättigheter i EU. Börjar nu ångra att jag tog på mig detta arbete och kan inte för allt i världen förstå vad jag gör i Bryssel. Men, här är jag, och nu finns de ingen återvändo. Vilket skrämmer mig en del!

De finns inger vettigt att titta på tvn heller då allt är på franska, eller holländska eller vad dom nu pratar i detta land. Ut på Internet kommer jag inte heller då dessa trådlösa nätverk inte vill fungera.

Längtan till dig.

Bryssel dag 1.

Tänkte att jag skulle skriva in min resedagbok här, så att alla får läsa om min resa. Men den är ni säkert trötta på redan. Men, de struntar jag i.



Dag 1

Sitter nu i min stora dubbelsäng som jag har helt för mig själv. Det känns väldigt ensamt då jag sitter mitt i och sörjer min försvunna väska. När vi komma till Bromma så visade de sig att man bara fick ha med sig ett handbagage. Vilket gjorde att jag fick välja mellan min dataväska eller min handväska. Genom att plocka ur allting ur min handväska så checkade jag in även den. När jag sen skulle hämta min väska vid bandet så kom endast min stora väska. Hatar sånt här. Där i ligger min älskade bok som jag är totalt fastnat för. Jag ber verkligen för att jag ska få tillbaks den. Snälla låt mig hitta den igen och återse den.

Det var roligt att flyga men fick ont i örat, vilket sitter kvar lite nu också. Rummet är underbart stort och jag är helt ensam i det. Vilket känns himla märkligt, de borde vara någon mer här. Speciellt eftersom de vore skönt med en promenad efter så länge sittandes. Men de får vänta då de börjar bli dags att sova nu. Men sängen känns väldigt stor, jag kan ligga tvärsöver den.





Som hos dig.

Ensamma.

Som om de mest ensamma stunder är de som vi kommer ihåg. Vi minns alltid när vi kände oss avskilda från resten av omvärlden men också när vi kom tillbaka. Tillbaka till den verklighet som vi lever i. Att vara ensam är nog det svåraste som en människa kan klara av, men ändå känns de någorlunda när man är ensam själv. De är när man är ensam tillsammans med någon som de känns riktigt fel.

Det har blivit min nya grej att promenera varje dag. Som en fix ide att få komma ut varje dag och få lite luft. Egentligen så är de inte alls likt mig att få för sig en sådan grej, men jag kan i alla fall inte sluta nu. Att få se byggjobbare som ständigt jobbar för att få huset klart och som alltid hälsar när man går förbi. Att se mannen med hunden i koppel som inte alls vill ut och gå heller men som varje dag tvingas ut på samma runda. Barnen som leker på väg till skolan och som vill stanna i parken även fast klockan ringer in.

Naiv, synonym till godtrogen, användningen skiljer sig i att naiv används om mera barnsligt godtrogna saker.
Nu är de fler än en som kallar mig för de. Men på någon nivå så tycker jag om det. Hoppas bara att jag får behålla min naiva känsla genom hela livet.

Who do you think you are?

Tårar.

Upp och iväg. Det är så mina dagar som varit sett ut. Hit och dit, upp och ner och inte en lugn stund, så ser mina kommande dagar ut. Men, någonstans i dag så tog de stod. Saknaden av allt som jag skulle vilja ha eller vilja vara blev för stor. Att släppa fram tårarna som jag så länge tryckt undan kom fram idag. Ett långt samtal till Kina fick mig att må lite bättre, men när du frågade hur de var med mig, så sprack de igen. En kram och tårarna började åter igen att rulla. Jag vill så gärna visa mig stark och inte behöva be om hjälp. Men de är nog dags att börja göra de nu. Jag tror jag behöver hjälp.

Har nu gjort upp ett exakt schema över hur mitt liv kommer att se ut den kommande veckan. Vad som måste göras innan jag går och lägger mig och vad som kan vänta tills de blir tid över.

På stan med Bengt och Lucas. Lite mystiskt. Lite roligt. Och massa spännande.

Idag kände jag att de inte räckte med en textrad av en sång. Utan, idag så hör vi hela låten. Tyckte de blev bäst så.

Jag klarar mej bra när jag sitter på bussen

Och tittar på människor och torg

Jag arbetar gärna för hårt och för länge

Då märker jag knappast någon sorg

Det finns en del som säger

Att om alla var som jag

Då skulle dom få friställa hälften idag

Men när måndag-fredag är förbi

Blir den lägenhet jag sitter i

Fylld utav minnen som tär och förstör

Jag kan inte städa mer än vad jag gör

Jag har matat kattern

aJag har rastat alla hundarna

Kan någon föreslå vad jag ska göra sen?

Låt timmarna ila så det kan bli måndag igen

Tjugo.

Tjugo minuter i solen med en mugg varm choklad och en nybakad bulle är de som behövdes för att göra min dag. Att jag satt och väntade på Anna gjorde inte saker värre. Halva Örebro hälsade på oss, och att en gammal jobbarkompis gav mig en kram gjorde att dagen bara blev ännu bättre.

En fika och sen tillbaka till verkligheten igen. Mycket som man behöver ta tag i och massa som man hinner med. Att ta hand om en hel familj är nog inte riktigt min grej just nu, jag måste faktiskt förbereda mig inför Bryssel. Känns som om de är mycket tjat om de just nu. Och mer kommer, jag lovar, ska försöka hinna skriva en resedagbok.

Hämta Lucas på fritids och sen en promenad hem. En tur ut med dogen och sen fixa fika och planera middagen. Hann med att prata med mormor en stund innan jag satte mig ner i köket med en kopp kaffe för att andas ut en stund.

Har lagt lillkillen nu och sitter i sängen för att hinna plugga lite. Som vanligt blir de inte riktigt som man tänkt sig, och funderar snart på att hoppa i säng.

Jag vill kasta loss.

Rädda Barnen.

Den där längtande känslan kom tillbaka när jag satt på tåget idag igen, veta att man är på väg på ett nytt spännande äventyr. Veta att när tåget väl börjar rulla, så finns de ingen väg tillbaka. Som en fågelunge som precis lärt sig att flyga.

Sitter nu på Rädda Barnens huvudkontor i Stockholm. Har precis haft möte med den kvinnan som jag åka till Bryssel med på söndag. Vi fick tid över innan nästa möte som sker kl. 15,00 då jag ska bli intervjuad av Rädda Barnens webbredaktör.

Sitter och pluggar på deras huvudkontor och inser mer och mer att de är här som jag hör hemma. Alla lyser av förväntan och alla hälsar och är trevliga. Tänk om man kunde få in en fot här, vilket drömjobb! Kan inte vänta tills jag har pluggat klart och får bege mig ut i arbetslivet. Tänk att få hamna på en plats lik denna, och få betalt. Ideellt jobb i all sin ära, men någon gång vill jag kunna leva på att jobba med de jag älskar. Här, sittandes med folk som brinner för sitt engagemang. Här, där folk kämpar för att barn runt om i världen ska ha de bra. Här, där man faktiskt kan göra en skillnad. Vill bara suga in känslan som råder på detta kontor, som en svamp som tar in allt och behåller de där.

Om exakt sju dagar så sitter jag på flyget på väg till Belgiens huvudstad, Bryssel. Börjar bli lagom nervös nu, men efter detta möte så känns allt ganska så mycket bättre. Fått lite mer koll på vad som gäller och vad min roll i de hela kommer att vara. Tänk att lilla jag, kommer att få vara med och påverka EU. Ett stor steg i rätt riktigting för mig.

I could be anything you like.

Vår.

Sitter med fönstret öppet och lyssnar på den underbara fågelsången som hörs in. Solen skiner och himlen är så blå som bara himlen kan vara. Njuter av den kyliga brisen som hittar in och sluter ögonen och ler. Det är vår. Det är lika fantasiskt, att varje år kommer våren tillbaka. Det spelar ingen roll hur kall eller ruskig vintern har varit med sitt slask och gråa tak, våren hittar alltid tillbaka. Och varje gång blir man lika lycklig. Som om man hittar ut ur sitt skal igen och kan börja andas på riktigt. Vart man än går så ser man leende människor och hela världen känns vänlig. Varje år kommer dessa känslor tillbaka, och varje år är det lika fantastiskt. Älskar denna årstid.

Känner mig väldigt exalterad över allt som händer just nu. Trots sjukdom kan jag inte låta bli att hoppa upp och ner av glädje. Men, jag skyller på våren. Alla känslor blir så mycket starkare då. Men jag älskar de, som om ingenting kan stoppa en. Tänk om dessa känslor kunde komma någon gång under vintern. Men på något sätt så överlever man och blir lika lycklig varje gång solens första strålar träffar ansiktet.

Vår. Vår. Vår.

Bryssel.

Tänk att alla dessa tankar någon gång ska ner på papper. Många känslor som rusar runt i kroppen just nu. Och jag vet inte riktigt vilken som jag ska lita på eller vilken som jag ska följa. Men jag hoppas de visar sig, det vore så skönt att veta.

Denna Bryssel resa kommer allt närmare och närmare. Och jag börjar bli mer och mer ängslig över hur detta ska gå. Men det gäller att ta vara på den chans jag får nu och göra det bästa av det. Och som sagt, jag har alltid två änglar som sitter på mina axlar.

När man ligger hemma i sängen och är sjuk så får man väldigt mycket tid över. Man får tid som man inte trodde fanns, och ändå sluta dagen med att man inte har fått gjort någonting alls. Jag borde ha hunnit med massa saker som ligger och väntar på mig, men nej, det har knappts hunnits med att öppna kalendern.

Intressant föreläsning igår måste jag säga. Och de kanske är årets fråga, vem bryr sig?


It all seems so wonderful.

Vatten.

I dag så skänker vi de som inte är så lyckligt lottade en tanke. Kom hem och fick en pratstund med mamma. En hemsk sak som händer i hennes i liv, och henne närmaste bekanta. Att inte ha makten att göra någonting, se hur livet försvinner som vatten genom sina fingrar. Det kan inte vara lätt att tappa det fotfästet som man ändå har i sin familj. De får en att värdesätta sitt eget liv, sin egen familj och sina närmaste vänner. Men vi alla borde vara bättre på att tag i saker och ting, värna om varandra och ta vara alla dessa små stunder. För man vet aldrig när de kan ta slut.

Det är så mycket som händer i och sker i mitt liv just nu. Och snart är de dags för ett väldigt stort val. Men vad man borde göra, och vad man ska göra är två helt olika saker. Vilken röst väger då tyngst?

Frågor som jag inte riktigt har svar på, men som jag gärna skulle vilja svara på dyker upp. Från alla möjliga håll, som om alla har pratat ihop sig för att reta mig till max över min beslutsångest. Men, jag ser de som en prövning. Kanske har jag nytta av de, kanske.





Det blir alltid värre framåt natten.

Dimma.

Dimman som sakta lägger sig över gator och torg är inte alls så skrämmande som man skulle kunna tro. Tvärtom, det ger ett infallande lugn som viskar att allt kommer att ordna sig. Man ser inte riktigt stegen framför än där man går där på gatan, men det kanske är det som är meningen också. Man ska inte alltid se varje steg man tar, man ska inte alltid veta vilka händelser och företeelser som kommer att dyka upp. Ibland gäller det att lita på att det alltid finns en väg att gå och att man aldrig är ensam.

Livet är fullt av överraskningar, jag gillar dom inte så hemskt mycket. Men ibland, när ett telefonsamtal vänder upp och ner på hela min värld. Det är då överraskningar är som mest uppskattade. Tänk att jag ska få vara med och göra en skillnad, jag ska få vara med och påverka någonting som i sin tur kan påverka hela länder.

En känsla som fortfarande sitter kvar djupt i mitt hjärta. Och jag vägrar ge upp hoppet.




Som om du inte fanns.

Röster.

Rösterna som ekar inne i mitt huvud blir allt fler och fler. Dom som säger åt mig att göra allt detta som jag måste, men också de saker som jag inte riktigt vågar göra själv. Jag blir mer och mer förvirrad och vet inte alls vilken fot som jag ska sätta först. Alla dessa valmöjligheter som säkerligen inte kommer att bli lättare med tiden. Men som alltid så måste vi avsluta detta deppiga kapitel med några ljusa ord också. Det kanske blir lättare när man inser att detta inte väl för livet. Det är ok att ångra sig och man får göra misstag.

En dag som denna, de är dom man vill spara i en burk och komma ihåg. Vi tre på äventyr an bara sluta i skratt. Vilket det också gjorde. Men det är underbart och de är sådana dagar som idag som får en att orka gå upp på morgonen. Tack för att ni finns.

En hel massa att göra med allting nu. Men tar man en sak i taget så kanske berget sjunker lite i alla fall. Vi får hoppas de.



Kärleken är evig när vi är tillsammans.