Faktiskt.

En mycket lyckad dag i dag. Upp till bussen och sen iväg till Lillån med Bananna och tandläkaren. Vidare upp på stan och sen bio. Mycket lyckad dag i dag. Har också insett att Örebro är väldigt vackert. Vi har faktiskt ett slott.

Filmen vi såg var faktiskt helt underbar. Man fick ett lyckorus när man satt där i biomörkret och blev glad åt alla andra som var lyckliga. Kanske skapar man sen egen glädje eller kanske så kommer den av sig själv. Vad jag dock tror på är att allt handlar om inställning. Man borde nog ha en sundare inställning till det mesta.
Stod en stund i bank kön i dag och fick lyssna till en tant som har blivit alldeles för bitter för sitt eget bästa. Väldigt misstänksam mot allt och alla, och jag fick än en gång lova mig själv att jag aldrig ska bli misstänksam och bitter.

Helgen är fortfarande ett mysterium som vi måste lösa. Men det kommer nog inom tid. Ska bli spännande, hur den än blir. Får ta Göteborg en annan gång.


I’m right here.

Kris.

Länge sen man skrev någonting nu. Men allt händer så fort och tiden bara rusar förbi. Julafton kom och gick i ett svep. Hade en väldigt mysig julafton med nära och kära i mitt rosa hus. Hann med att gå ut på juldagen var väldigt trevligt att få en liten pratsund med dig.
I går var det först rean med mamma och sen iväg till släkten på mat och fika. Alltid lika mysigt att komma tillbaka hem till dom. Det komma tillbaka till den plats där man har spenderat mycket tid. Det var ju hemma. En tid i alla fall.
I dag blev det att sova ut, i alla fall en liten stund på morgonen. Sen en ganska så seg dag fram till kl 2 ungefär då de bar av upp på stan. Fick en kris, hoppas för allt i världen att det ska lösa sig nu. Sen bio. Det var mys.

Kan inte tro att vi snart ska till Estland. Helt otroligt. Om knappt en vecka så åker vi i väg till det som vi har kämpat för så länge. En helt ovärderlig känsla börjar krypa upp hos mig. Hoppas att årsmötet löser sig bara .

Kan inte förstå att jag inte kan sluta tänka på dig. Det borde vara enkelt eftersom jag inte är en sådan person som går runt och tänker på någon. Men på något sätt så vill jag tänka på dig. Speciellt efter ikväll. De du sa har ingen annan sagt till mig, inte på det sättet i alla fall. Hos dig kan jag vara mig själv. Låt det förbli så.


Minnen och sånger.

Gran.

Lite bilder. Många mer som jag skulle vilja visa.

Vi tar väl dagarna som dom gick.
I går var det jul avslutning för sista gången. Satt i aulan och lyssnade på jul musik och spex. Sen bar det i väg med tjejerna till Julia för att där baka och julpyssla med apelsiner. Det var nog där som det slog mig. Det är jul. Att få sitta på golvet och se ut över er tre vad det mysigaste på väldigt länge. Lyssnandes till Peter och med nejlikor över bordet och julmust i handen, då blev det stämning.

Sen på kvällen så kom jag hem till en stressad mamma. Men det blev bra till slut. Att få sitta o köket med henne och prata. Prata om ingenting och om allting. Det var mysigt. Jag tror både du och jag behövde det.

I dag. Upp på stan tidigt för att handla dom sista julklapparna. Det blev många turer och vändor hit och dit med till slut fick vi tag på allting. Det var mys att gå på stan med dig, ber om ursäkt för att jag dissade dig sen.

Ikväll. Mysigt att du kom förbi en sväng. En julklapp och en kram. Allt som behövdes, tack. Har slagit in julklappar och klätt granen. Gjort kola och ischoklad. Suttit med julmusik i köket och ätit skinkmacka. Det blir nog inte bättre än så här.

Vill dock att du ska vara här. Eller jag där. Tänk vad mysigt det hade varit.


Barnen i ring,
Dansa omkring, dansa omkring,
Granen står så grön och grann

Se mig.

En ny dag med nya möjligheter. Men sen då? Att sitta så här på en samlektion och inte gör något vettigt alls. Det tar på mitt humör och jag tycker att det är tråk. Det är mycket snack och lite verkstad.
Vi som skulle kolla på film juh. Inte sitta och skriva massa mail till massa andra dumma elever som sitter i något annat dumt land.
Känner mig som 3 år igen.

Kan inte sluta tänka på dig. Ser fram emot helgen januari. Det du.

Du märker inte va? Du märker inte hur mitt humör förändras. Du måste se och du måste ifrågasätta. Inte hålla på som du gör. Det funkar inte då. Inte alls då.
Se mig.

Fattas.

Vad händer när man inte hittar sin julstämning? Vart ska man leta då? Tänk när man var kring fem år, hur julen vad det mest fantastiska äventyr och upplevelse. Vart man än vände sig om så var det ljus och glada människor. En speciell känsla som kom smygande under julmånaden och varje dag ville man klä sig i någonting rött. Känslan som kom när man åt sitt julgodis man hade gjort eller när man visade mamma den där julgransprydnaden som man hade gjort på dagis. Inte för att den var speciellt fin, utanför att man hade gjort den själv, till jul. Jag vill ha tillbaka den känslan, jag vill tillbaka till den julstämningen som man hade när man var liten. Ljusen finns kvar, likaså alla människor runt omkring. Men vad är de då som fattas?
Kanske är det lussebullarna.

En dag i dag som inte alla andra. Eller så var de det. Men det finns andra tankar som snurrar runt i mitt huvud nu. Du vill inte ritigt komma där ifrån. Kanske är det en bra sak eller så kommer jag att bli sårad. Som det alltid slutar.

Sitter och försöker skriva ihop mitt filosofi arbete. Vill få in de innan lovet så att jag kan slappna av sen. Planera Estland-resan och allt som det innebär. Mycket att stå i och mycket att göra. Men det kommer att bli så underbart roligt. Kan nog inte förstå att vi ska få chansen att göra en sådan grej som vi faktiskt ska göra. Om vi kan förändra något hos någon person vi åker till, så blir allt jobb värt det. Verkligen.


Try and fix me

En.

En morgon tittade jag ut genom fönstret och fick sen en underbar morgonrodnad som spred sig över himlen. Solen höll på att upp och himlen blev alldeles rosa. Att få sitta och äta frukost med en sådan utsikt. Då kan dagen inte börja annat än bra.
Den blev inte heller sämre när den kom igång, en snabb filosofi lektion och ett givande möte med projekthandledaren var det dagen började med. Sen fort fram till historian och sen vidare till psykologin. Ett mysigt balmöte blev det också med julmust och pepparkakor.

Sen bar det iväg upp på stan för att shoppa julklappar. Även den rundan började bra med att det snöade när jag och Anna travade upp på stan. En klänning till mig och lite choklad senare satt vi även och gjorde min lista över en bit mat. Snö fick vi också känna på där vi gick gatan fram och pratade och skrattade precis som vanligt. Underbart.

Tänk att ett möte på en sådan ovanlig plats kan ge så mycket. Så mycket som står på spel men samtidigt så kan man inte heller ha för höga förväntningar på det. Men jag håller alla tummar och tår som jag har för att det ska gå bra.


I will try and fix you

Ingenting.

Tänk att jag får vara din vän. Och tänk att vi är vänner en. Jag minns en kväll då vi delade drömmar, och en dröm hade vi gemensamt. Att springa på en åker eller ett fält. Så då gjorde vi det.

Inte nu igen. Ligger hemma i feber, för tredje gången denna vinter och höst. Jag orkar inte vara sjuk och det tar så hemskt mycket på mina krafter. Men denna vecka ska jag gå till skolan och klara sista slutspurten.
Så de så.

En väldigt lugn och skön dag hemma och jag har inte alls fått så mycket gjort. Hade kunnat skriva några till mail, men det orkade jag inte heller. Har legat i sängen hela dagen. Men det måste man få göra ibland också. Och den dagen var i dag. Det var ju i alla fall jättekallt ute. Men det är bra, kanske vintern kommer på riktigt nu.
Låt oss hoppas.

Önskar att vi kunde prata mer med varandra. Men det hinns inte riktigt med, och jag är uppriktigt ledsen över det. Men du bor för långt bort, alldeles för långt bort. Men vem vet vad som kommer att hända nästa höst. Vem vet vart jag kommer att hamna då. Kanske blir det annorlunda då. Men det är bara 6 månader tills vi tar studenten. Jag blir lika häpen varje gång som den tanken rusar förbi i mitt huvud. Sex månader. Det är ingenting. Ingenting.


Each time I look in you eyes…

Julstämning.

Idag fick man tillbaka lite av den julstämning som man har saknat. Att få höra dig sjunga får mig alltid att le. Och jag blir så stolt över att få krama om dig och säga hur underbar du är. Du kan även se in i mina ögon och avgöra hur jag mår.


Vädret börjar bli kallare nu, och så även ditt humör. Du är kall mot mig och jag vet inte hur jag ska bete mig mot dig. Vad jag sa säga eller inte säga. Det är nog det svåraste. Men idag fick jag höra att jag nog inte ska säga vad jag tycker. Det kan så lätt bli fel då. Men alla dessa känslor som springer omkring, vart ska jag då få utlopp för dom?

Dina sms betyder nog mer än vad du tror. Men att ställa blidliga frågor, det funkar nog inte. Och jag är nog inte så säker på att du skrev det själv. Vilket gör mig nog ännu ledsnare.

Lite kort tid får vi med varann. Och det gör också lite ont. Men vi får den nog. Inom sin tid.

Kan inte förstå att mitt i allt i hopa så ringer dom och berätta för oss att vi ska till Estland. Den 4 januari. Det är om 3 veckor och detta ger oss massa att planera. Och skriva. Vet inte hur vi ska hinna med allt detta på samma gång som allt de andra. Men vi åker, vi åker ner för att göra en skillnad. För att kunna se glädjen i barnens ögon och vara med och leka. Det ska bli hur underbart som helst. Och jag är tacksam över att du ska med.

Kan inte förstår hur vi orkar med allt detta, trots det, så klarar vi oss igenom det. Med varandra som stöd så håller vi i oss hårt och ber en stilla bön om att allt ska bli bra. Är glad över att jag fick en liten stund med dig. De gör min dag.


Never let go.

Mörkt.

Just when I needed it the most. You came and you saw me, saw that I was hurting and helped me back on my feet again. Saying all the right things and helping to realise. Helped me with school as well. Thank you.

Tänk att det ska behöva vara så här mörkt. Mörkt när man kommer hem, och mörkt när man går upp.
Då är det tur att man får en komplimang från mattanten i matsalen. Hon tyckte om min gröna tröja som jag hade satt på mig för att lysa på min dag. Hon sa att hela jag lyste, och att jag inte alls så trött ut. Vilket ja gjorde, men det var gulligt sagt.

Tänk att allt ska behöva hända mig, och att det ska behöva hända just nu. Jag orkar inte med detta också, jag behöver inte det just nu.
Och jag behöver inte att du ska behandla mig som du gör, jag förtjänar inte det. Jag har gjort så mycket för dig och jag får så lite tillbaka. Men jag vägrar nu.

Jag tackar Gud för Lillemor. En klippa i mitt liv.


See me when I'm gone.

Torsdag.

En till mörk morgon då man behöver gå upp innan solen har visat sig. Och nånting säger mig att den inte kommer lysa i dag heller. Kan vi inte få snö, eller sol. Måste det hålla på och vara halv taskigt väder hela tiden. Jag är trött på detta regn och jag vill ha min snö nu. Eller sol. Välj själv, bara inte detta förbaskade regn!

Men det är torsdag, vilket gör dagen lite lättare. Religionsprov i eftermiddag, men som tur var så fick jag privatlektioner i går. Det var ganska så roligt faktiskt. Tack för det.

Helgen blir faktist också lugn. Vilket känns ganska bra. Får försöka handla lite julklappar och mysa lite med familjen kanske. Men vill sova i min säng denna helg, och jag vill sova länge. Och inte vakna av att mobilen spelar en konstig melodi och man bara vill slänga den i vägen. Vilket man aldrig göra.
Borde testa det nångång, bara för känslan liksom.

Nu skolan. Och svenska. Men det går bra. För vi har ju varann.

Ljus.

En ganska så kort dag i skolan, men det kan bli så när man behövs på annat håll. En trip till en annan skolan blev inte heller så lyckad, men då vet vi det till nästa gång. Ska bara komma ihåg att skriva någon liten grej om hur värdelöst det var.


En mysig eftermiddag med bror min blev det också. En stunds pepparkaksbak och en fika under tända ljus med lussebullar och saft. Det är sådana saker som får en ett orka. Han är mitt ljus i denna mörka vintertid.

Imorgon är det Lucia. Jag är barnsligt förtjust i denna högtid och kan inte vänta tills jag får sitta i Aulan för sista gången och se när Luciatåget skrider fram. Dom sjunger inte alltid så bra, men det spelar liksom ingen roll. För det är stämmingen som gör det. Och inget slår det.


Nu tändas tusen juleljus.

Regn.

När jag gick hem från bussen denna regniga kväll så hör jag hur någon ropar hej. Jag vänder mig och tittar upp, då hänger det en söt liten tjej utanför fönstret och vinkar. Jag stannar för att hälsa tillbaka, och där står vi. Eller jag i alla fall, en måndag kväll men regniga kläder och pratar med en 7-åring om vädret. Hon önskar mig sedan en finfin kväll och smäller igen fönstret. Just där och då, fick jag min paus. En stund med droppar rinnande i mina ögon och en liten tjej som ville veta vad jag hette. Där och då andas jag för att orka med den vecka som ligger framför mig.

Många arbeten och uppsatser som ska vara inne nu. Men det är bara att ta en i taget, eller varva dom som jag gör. Det blir lite mera omväxling då, dock blir inte en enda klar men jag får många halva uppsatser. Kanske går dom lika bra att lämna in.

En trevlig liten pratstund på CO också. Tänk att dom killarna kunde vara så trevliga, fast dom jobbar på ett ställe där man kan irra omkring i timmar utan att hitta det man ska. Men jag hittade det jag ville ha och fick även assistans på vägen ut ur affären också. Det är vad jag kallar service.

Många samtal i dag blev det. Men det behövdes nog. Jag bryr mig så hemskt mycket om dig. Snälla se dom saker som jag gör, för jag an inte göra mer än mitt bästa. Jag finns här, inte allt för långt borta. Kanske sa det vara så här, och kanske är det jag som är ensam. Men du är en pärla i mitt stora hav till liv.

Många timmar små blev ganska så många. Men vi fick en del gjort, och nu ska jag bara ta tag i det. Får se när jag orkar detta.

Vi vet. Och du är sötast i världen.


I looking down on you, smiling.

Känslan.

Det finns en känsla som inte vill försvinna. En känsla som jag kanske borde bli av med, men som jag inte riktigt kan. Men den finns där och gör sig påmind när man minst behöver det. Men hur kan jag då få denna känsla att försvinna? Och en annan fråga, vill jag ens att den ska försvinna? Jag tror inte det.

Desto mera man har att göra, desto större krav får man på sig själv. Mina krav ligger nu någonstans i himlen. Men samtidigt så kan jag inte låta bli att undra om det är där dom hör hemma. Jag tror jag måste lära mig att prioritera, och jag har försummat massor av mina vänner. Vilket jag har en väldig ångest över. Men tiden ska komma då vi ses igen, och då ska jag ta till vara på tiden med er. För ni har format mig till den person som jag är i dag. Och jag vore ingenting utan er.

Ni är så många. Ni är så många runt omkring mig, och till slut vet jag inte riktigt vart jag ska vända mig. Men det betyder nog bara att ni bryr er. Vilket är underbart. Men det kan bli för mycket ibland, och ibland så orkar jag faktiskt inte vara trevlig.

Lite konstigt i dag, men det är också ok. För du och jag, vi vet.

En pärla för mig.


Here I go again
Please catch me when I fall

Hemskt.

Är det jag som är fjantig? Är det jag som tar åt mig för mycket? Jag vet inte längre åt vilket håll som jag ska vrida mig. Vilken riktning som jag ska gå, eller om jag verkligen ska gå någonstans överhuvudtaget.
Jag tappar fotfästet som jag så länge har stått på. Jag har inge koll länge på vart jag ska någonstans och varför. Och du förstår inte. Du vill kräva ännu mer av mig, kräva saker som jag inte kan göra. Saker som jag inte hinner med. Jag får så hemskt dåligt samvete, det finns så otroligt många saker som jag borde göra. Som jag borde hinna med. Men jag har ingen ork kvar, och du ser inte det. Du har fullt upp med ditt liv, och du ser inte. Du ser inte hur mitt liv utvecklas och vad som händer bakom den stängda dörren i mitt ansikte. Och det är tragiskt, men jag har ingen som helst lust att släppa in dig när du är så där.

Kanske behöver något hända för att det ska bli en förändring. Jag stod och pratade om det i dag. Men jag trodde inte mina egna ord. Jag trodde inte alls på dom orden som kom ut min mun, och det är också tragiskt.

Att få höra det från dig, var som en kniv in i hjärtat. Du har fullt upp i ditt liv. Men vi bor ihop, och du kan inte vara så där. Det gör hemskt ont. Jag vet att du har ont, men vad tror du de gör i mig?

I helgen ska jag vara hemma. Eller, jag ska i alla fall sova hemma. Steg framåt i alla fall. Lite sol fick vi i dag i alla fall. Det var skönt, då vet jag att den finns där. Någonstans bakom molnen. Det är alltid en tröst.


Jag vill att du tror
Du fyller mitt inre