Tyvärr.

Jag vet inte vad som hände. Jag vet fortfarande inte vad som gick fel. Men någonting gjorde det. Jag kan inte sätta fingret på det. Tyvärr.
När jag var ute och gick i regnet, den kvarten som jag var själv, kom jag och tänka på mitt liv och hur jag är som person. Punkt.

Det finns så mycket som jag vill säga till dig, igen. Så mycket som skulle behöva komma ut. Men det finns ingen tid, ingen ork och kanske inte ens någon vilja. Vad gör man då?

När kommer man högst upp på trappan? När når man det mål som man ska till? Finns det nåt sånt? I så fall är jag redo att vara framme nu.

I still want to call you, and I still want you to pick up the phone. I’m sorry. For everything.


Som en gummiboll

Rädd.

Jag tror att jag är rädd. Rädd för mig själv. Någon sa till mig i dag att man borde ta en funderare på vem man är. Varför man är som man är, och att man duger precis som man är. Jag har svårt för det.
Men sen sa han också att han ville umgås med mig, så då ska jag vara mig själv.
Det kanske blir bäst då.

Tjejfika i dag. Det behövdes, vi ses alldeles för lite vi tre. Vi som har så roligt och tycker om varann så mycket. Vi borde göra det oftare.

Varför tycker jag det är så viktigt att bli omtyckt av alla...? Bara en fråga sådär.

Det vore mysigt om du ringde, men jag vill inte tjata. Inte heller tränga mig på, men du har betytt mycket i mitt liv. Skulle vilja att det blev så igen.

Jag förtjänade det säkert. Men den kommentaren sved. Det gjorde ont. Långt in.


She got a ticket to ride.

Bild.

Jag har fått en hel annan bild. En helt annan bild av mina vänner, av mitt liv men framför allt av min familj. Det slog mig att jag satt mitt emot en människa som kämpar, som ger allt bara för att få leva lyckligt en liten stund till. Att kunna förverkliga sina drömmar och att höra sina barn prata. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka när hon berättade vad som hänt. Att hon en dag kanske inte kan höra oss.
Varje gång jag pratar med henne så inser jag mer och mer hur mycket hon betyder för mig, hur jag ser upp till henne och hennes stryka. Jag vill kunna kämpa med samma anda som hon och kunna ge den kärlek som om varje dag ger oss.
Jag önskar jag kunde berätta för min mamma hur mycket jag älskar henne, hur mycket jag ser upp till henne och hur stor del hon spelar i mitt liv varje dag.

Två nätter, två dagar och massa prat. Det var nog precis vad jag behövde. Det var skönt att få skratta med dig igen.

Jag vill så gärna kunna vara nära dig. Kunna finnas där för dig, men jag kan inte. Jag orkar inte det. Jag blir besviken varje gång du inte ringer, varje gång du inte kommer ner till mig. Och varje gång som jag tror att du bryr dig. Det sårar och jag önskar det kunde sluta vara så. Håller vi på och glider isär?


Cause that show we met

Faith.

Jag vaknade med ett leende på läpparna. Det var skönt, det var länge sen. Att vakna och sen få en kram, det var underbart.

Vi hittar våra pauser, du och jag och räkorna inne på ica. Det är sånt som gör det.

Det är lite läskigt att vi kan prata om saker som sedan dyker upp vid ett annat tillfälle. Är det för att mentalt förbereda oss?
Vi har alla så lätt att leva i våran egna lilla bubbla. Jag vet att jag själv gör det, och jag tror nog att jag tycker om det. Jag kan stänga av det som jag inte vill höra, tolka allt på mitt sätt och inte bry mig om vad som händer utanför. Eftersom allt sker i min värld. Men är det bra? Är det inte dags att låta någon spräcka min lilla naiva bubbla och låta någon komma riktigt nära. Våga visa sitt inre och blotta sitt hjärta.


I do believe in faith

Paus.

En vän sa till mig att man måste lära sig att hitta pauser. Ensam, eller varför inte med någon. När jag cyklade till skolan i morse så stannade jag fram en röd gubbe, och jag pausade. Jag stod still och tänkte efter. Det är inga långa stunder, men just där och då, kan man hitta det lugn som man behöver. Det inre frid man behöver för att klara av dagen som oftast bara skyndar förbi. Veckorna flyter förbi och det är så lätt att man glömmer bort dessa små stunder. Men kanske är det just dom stunderna som är viktigast. Dom viktigaste sekunder eller minuter som jag kommer ihåg, är just småsaker. En kram, ett kort, ett sms, ett leende eller bara en blick, sånt som gör skillnad. Skillnad som gör dagarna mycket ljusare.

När man som minst anar så dyker det upp någon som verkligen kan göra skillnad i ens liv. Jag har ingen aning om vart du kom i från eller vart du är på väg. Men bara för en liten stund, så är jag glad att du tog en paus i mitt liv och får mig att le igen.

Tänk vad en kram kan betyda. Ett kram som säger att allt kommer att bli bra. En kram och ett leende, det är oftast det som jag behöver. Och du ser, du ser det.
Vi vet.


Every smile you fake

Trappan.

Det finns dagar som är bättre än andra. Det finns dagar då man träffar folk som man bara tycker om, helt utan andledning. I dag var det en jobbig i dag, men den blev liksom bättre på slutet.
Du fick mig att le igen, och du fick mig att förstå att det var ok. Vilket inte många lyckas med. Tack.

Vi fick 2 min i trappan i dag, bara så där. Jag insåg på två minuter hur mycket jag beundrar dig, hur mycket jag värdesätter vår vänskap. Du tar fram det bästa i mig, och du ska se att allt löser sig.
Vi vet.

Dom få minuter det tar att cykla hem är underbara har jag kommit fram till. Det är mina få sekunder som jag får ensam på en hel dag. Jag trodde inte att jag behövde vara ensam, men ack så fel jag hade. Jag behöver någon minut om dagen för att bara kunna andas, för att INTE prata i telefon eller bestämma träffa med någon.
Tänk vad man lär sig.


What did you learn in school today?

Upp.

När dagen blir grå, när natten blir kallare och när solen inte lyser igenom molnen. Det är då som det känns som jobbigast. När man inte riktigt orkar hänga kvar i den tråd som man än gång byggt upp, det är då som det är enklast att falla.
Minnen kommer tillbaka, minnen som man inte ens visste fanns. Dom kommer tillbaka som en ångvält och det får en att vilja gråta. Dom får en att vilja återvända till det som en gång var, till det som man trodde var bra.
När dagen har gått, ligger jag ofta i min säng och tänker. Vad har hänt i dag? Hur har jag förändrats? Vad kan jag göra för att det ska bli en bättre dag i morgon?
Men vad händer när man inte orkar längre, när man bara känner för att ge upp. Då ger man upp, men sen då´? Vart ska man ta vägen då?
Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till dig, vilja visa dig. Men jag vet inte om jag vågar, jag vet inte om du skulle lämna mig då.
Visst är det patetiskt?


You had time